Idag sprack jag, idag gick mitt liv i dom spillror som jag egentligen väntat på hur länge som helst, mitt liv borde vara över, jag borde gråta, jag borde skrika, jag borde vara så ledsen man kan vara, men, av någon anledning är jag inte de.
Jag har faktiskt inte ens brytt mig, jag tror inte jag har förstått det än, eller så är det så precis som Brownie säger om ooo & mig att vi inte är ämnade för varann (trors att jag vet att vi är det) så kanske jag känner att dethär inte kommer fungera, att något är fel, att något säger NEJ. När jag hörde det, ja, det kändes som att jag fick en hink med 1000 grader kallt vatten över mig, jag fick ont i hela kroppen som kramp efter ett tag släppte det, som en chock. Kanske att jag senare ikväll, när jag är ensam och tänker på det börjar gråta och mår dåligt, MEN, jag ska försöka vara stark, INGET är säkert, det är ryktet och vad folk antar, men chansen finns att mitt liv snart är över, att det jag kämpat för och bett över snart är passé, jag kommer kanske snart inte kunna se två människor i ögonen. Jag kommer snart mista min bästa vän som barn. Jag är glad över att det är hon – en jag tycker om. och inte den där jävla horan J. Och denhär är faktiskt fin, vältränad och snäll, och speciellt, INGEN FUCKING HORA…

(sen så fick jag reda på att jag är lika ok som en ful padda, visste ni de? Man kan lika gärna vara med mig som med en padda!? KUL??? -NEJ! )

//BLONDIE