Du skall icke dräpa, det enda budordet jag faktiskt vet… Jag kan inte säga att jag är nå vidare kristen människa, alla dessa regler som blivit tolkade av människor i decennier, och vissa som inte alls passar in idag. Ne jag är inte kristen men det finns ett uttryck som jag tyvärr lever efter, en regel som har sin prägel på mig och jag vet inte hur jag ska få bort det…

”Vänd andra kinden till”  Ja det var väl lätt för Jesus att säga, om han nu ens sa det, han hade en massa lärjungar som stöttade honom till döden, såg upp till honom, lyssnade på honom och trodde på honom. Ja att ta smällar då man är tillsammans är väl en sak. Men när det känns som att man vänder andra kinden till och folk bara fortsätter boxa på kan jag säga att det är jobbigare. När inte en enda människa står där bakom och säger ”kom igen jag tror på dig”. Jag vet inte om det är min uppfostran eller de mäniskor som jag mött som har format mig. Jag vet bara att det inte längre är kul att ha ett samvete sittandes på min axel som kommenterar vad jag än gör. Varför ska jag känna att jag konstant försöker att vara andra till lags, att konstant vara artig, trevlig och försöka förstå och stötta andra när det enda jag får tillbaka är skit. Jag talar såklart inte om er mina vänner… Ni är de som nån gång ibland lyser lite på min annars mörka värld. Men tyvärr träffas vi inte så ofta…

Min familj är såklart en tröst, men då inte ens de märker att jag är ledsen, eller skiter de i det? När mina brorsor gör saker för att såra mig är det då för att de vill göra det eller bryr de helt enkelt sig inte om mig tillräckligt för att anstränga sig lite… Helt ärligt vet jag inte, min familj är toppen då vi inte gör någonting. Jag har än så länge haft väldigt bra betyg men att få kommentaren då man  kommer hem… ”Ja men du får vara beredd på att du kommer att få sämre betyg” Tack för att ni bryr er. När det är fotboll får man oftast höra om alla de förluster man har… Tack för att jag inte duger.

På fotbollsplan så tror jag att jag är ganska hård mot mig själv, jag mår dåligt om jag gör fel. Egentligen är det inte något problem med mig så, men jag är orolig vad alla andra ska säga. Det var som igår min förra tränare skrek mig i ansiktet att jag var oduglig, helt värdelös. Tack. Dock har jag nu underbara lagkamrater som ger mig bättre och roligare minnen.

I skolan så är min klass ett härligt gäng, visst jag har inget emot dem. Men att ständigt höra dem prata om sig själv, aldrig lyssna, aldrig bry sig. Ja jag kanske inte älskar dem. Och visst känns det lite tungt när man aldrig skrattar med dem man spenderar mestadels av sin tid med.

Ibland blir jag bara så arg på detta, all ilska på andra som i slutändan inte påverkar dem alls utan boxar till mig på kinden då jag hela tiden vänder den andra till. Tänk den dag då jag vågar titta någon i ögonen och skrika att de kan dra åt helvete… Mitt lilla samvete skulle skrika åt mig, men om jag skriker helvetes biten ganska högt så kanske jag inte hör.

Jaja i-lands problem eller vad… Inte ens mina problem tas på allvar.

Denna text kanske är skriven då jag är arg och ledsen, så tro inte att mitt liv jämt är såhär… ibland är det toppen… (det var mitt lilla samvete på axeln som sa åt mig att skriva denna rad, så ingen blir för orolig för mig)

Jag klarar mig, det gör jag alltid.