jag saknar det vi hade, allt som bara försvann.
2004-2009 – FEM år, fem år helt bortkastade över en natt? Nej inte en natt, det tog lång tid, de va inte ett snabbt och lätt break up, det tog lång tid. så där så som man hör om i låtar. Jag såg dig bli suddigare o suddigare, dina drömmar försvann, jag kunde i tyda dig, jag såg och kände dig dra dig längre o längre ifrån mig, jag kände mig inte tillräcklig. Jag ville bara ge skulden på dig, men vems fel är det? Knappast ditt, knappast mitt!? Jag vill skylla allting på henne, men det är inte hennes fel heller, ni kanske passade bättre än vad du och jag gjorde. jag sa att jag aldrig skulle vilja ha tillbaka dig, vet inte om jag vill det nu heller – allt är förstört. ALLT. Jag skulle aldrig erkänna för dig att jag saknar det, jag skulle ge allt för att få leva det där om – om -om och om igen!
Breven och fotona stannar kvar, visar på allt vi gjort och sagt, allt som vi stod för. jag älskade dig, så jävla mkt.

Nu har jag gjort dethär, och nu står nästa på tur. Jag har redan börjat se honom tyna bort, precis som du gjorde. Jag pallar inte med det, för jag är inte tillräcklig, inte för någon utav er. Och honom har jag inte ens en bild på, inte ett brev, inte ett enda bevis på vår existens, för vi har aldrig existerat.

Jag är så tacksam för att min ängel kom och räddade mig, men, även om jag ett tag insåg att jag även tappade henne, är hon nu tillbaka – starkare än någonsin.  NL, jag har saknat dig så jävla mkt! Om du visste hur mkt jag beundrar dig och älskar dig, min vän, min älskade vän!

//Blondie